Människor i nöd

Sedan något år tillbaka möter romer och icke romer från bland annat Rumänien och Bulgarien här i landet exakt samma behandling som drabbade oss svenska romer in på 1960-talet; att avhysas från sitt boende titt som tätt, att ständigt leva med rädslan för att utsättas för våld av polis och hotfulla människor. Allt oftare utsätts de för olika typer av hatbrott i form av misshandel, verbala övergrepp, kniv och vapen hot, giftattacker, anlagda bränder av deras boenden utan att deras anmälan tas på allvar av polis och åklagare. En man har sedan lång tid hotat med vapen EU-migranter i Kista. Han har hällt tändvätska på deras tält. Nyligen misshandlade han en äldre kvinna som satt vid Kista Tunnelbana. Vid alla tillfällen har han efter omhändertagande av polis satts på fri fot och fått fortsätta med sina rasistiska dåd. Var går gränsen för polisen tills han betraktas som brottsling och farlig? Ska någon av de utsatta blir brakt om livet innan man tar sitt ansvar som samhällets beskyddare?

De flesta romer från Rumänien är ättlingar till de slavar som befriades mitten på 1800-talet, men förföljelsen tog inte slut där. Den frodas fortfarande i landet, romer utsätts dagligen för rasistiska hatbrott. Antiziganismen och diskrimineringen är rumsren trots att representanter för Rumäniens maktaparat bedyrar att det inte råder någon diskriminering eller rasism i deras land, att det finns jobb och bostäder åt alla.

De flesta som kommer till Sverige hoppas få ett tillfälligt jobb, men inser snabbt att det kan man glömma. De kan inte språket, och många har dålig utbildning, om någon alls. Det enda val de står inför är att sätta sig på en trottoar med en pappersmugg i hand i hopp om att förbipasserande lägger en slant. De sitter på samma fläck upptill femton timmar om dygnet oavsett väder och vind. En del kommer familjevis i tron om att ha större chans att få ihop tillräckligt med pengar som täcker livsviktiga behov och även till ett bättre boende i hemlandet. De saknar tak över huvudet och tvingas sova under bar himmel, även när snön yr. En del lyckas bygga sig kojor vid en skogsglänta för att skydda sig från vädrets onda krafter. Men det dröjer inte länge förrän lagens långa arm tvingar dem i all hast lämna platsen, utan att erbjuda dem ett alternativt boende.

I början av EU-migranternas ankomst blev folk starkt berörda av att det finns människor i EU-länder som lever under så vidriga förhållanden att de måste tigga för att överleva. Empatin var påtaglig hos många som visade sin välvilja genom att ge dem en peng och något att äta. Men så tog det inte lång tid förrän ryktet började spridas i media och av vissa politiker att de skulle vara i händerna på organiserade ligor som tvingade dem att tigga. Men det är bevisat att få av EU-migranterna är offer för sådana avskyvärda och skrupelfria individer.
För inte så länge sedan cirkulerade ryktet om att “svenska” hemlösa och tiggare var knarkare, alkoholister eller lata och därför skulle man inte underhålla dem med pengar. Det verkar som vi gärna vill ha en ursäkt för att inte bry oss om utsatta människor. Det är bekvämast så.

Föreningen HEM gör en enorm hjälpinsats i Stockholms län, med att lindra EU-migranternas lidande och finna lösningar som ger dem en human tillvaro. Det som Stockholm och kommuner i landet borde hjälpa till med, men saknar resurser för, säger man. Trots att avhysningarna blir allt vanligare och kostar miljonbelopp för stat och kommun. En märklig ursäkt att Sverige inte har tillräckligt med resurser att bistå med hjälp människor som lever under katastrofala förhållanden i vårt land, när vi snabbt kan samla in pengar och mobilisera hjälpsändningar med tält, filtar, mat, kläder och mediciner till människor i ett land utanför Sveriges gränser som drabbats av hungersnöd, katastrof eller krig.
Våren 2014 tog människorättskämpen Thomas Hammarberg, Sveriges före detta ambassadör i Rumänien Mats Åberg och jag, initiativet till att stifta Nätverket för EU-migranter i syfte att tillsammans med olika hjälporganisationer och samfund lösa de drabbades akuta behov, men vi möter motstånd i och med att det finns svenska förtroendevalda som inte vill att man ska ge dem hjälp eller skolgång medan de befinner sig här i landet, utan det ska ges i deras hemländer. Trots att man är medveten om att orsaken till att de söker sig till Sverige är på grund av att deras behov av en människovärdig tillvaro negligeras i hemländerna.

Utanför ICA där jag brukar handla satt en ung man i ett antal månader innan vi en dag kom i samspråk. Jag hade som många andra vid något tillfälle lagt en slant i hans mugg och sedan skyndat vidare. Det visade sig att vi talade exakt samma romska dialekt, kelderaš. Han är från Rumänien, gift sedan tonåren med en jämnårig romsk kvinna och har tre barn. Han saknar yrkesutbildning. Hans chans att få ett arbete i hemlandet är minimal, som rom står han mycket lågt i kurs på arbetsmarknaden. Därför har han inget annat val än att ta sig till våra breddgrader i hopp om att få ihop pengar så han kan mätta sina barns munnar och se till att de har kläder på kroppen.

”I mitt bröst bor det bara bekymmer. För mig finns ingen framtid, den är här och nu. Därför kommer jag sitta här så länge jag behöver för att mina barn aldrig någonsin ska få samma helvete som jag.” Nästan dagligen har han blivit hotfullt bortkörd av butiksföreståndaren, ibland med våld. Grabben flyttar på sig, men när föreståndaren går för dagen intar han platsen igen. Inte så sällan kommer då en av de anställda ut med en mugg kaffe och något ätbart. En värmande utsträckt hand som lindrar känslan av att vara ett jagat villebråd. Stunder då hans sorgsna ansikte spricker upp i ett stort leende. Ibland kan även en vänlig själ räcka honom en kasse med mat eller kläder och skor. Vid ett par tillfällen har han fått någons uttjänta mobiltelefon. Men all denna omtanke överskuggas av folk som spottar på honom, kvinnor och män i alla åldrar som erbjuder honom pengar för sexuella tjänster, gör närmanden och tafsar på honom där han sitter. Frågar om han vill följa med dem hem eller ta in på ett hotell för en summa pengar. Han äcklas, men är totalt utelämnad och skäms för att kalla på hjälp eller på polis.

Han är förvånad över att människor, som lever under välordnade förhållanden och som anser sig själva som civiliserade, vittnar om hur själsligt fattiga de är, men inte minst saknar självaktning. Men som han och många av de utsatta säger med en blick av smärta:
”Fattigdomen och eländet gör ont, men det som gör mest ont är människors förakt och likgiltighet. Jag räknar inte med medlidande. Men varför ser de mig inte som den människa jag är?”